Back in bizniz!

Tillbaka från (nästan) en veckas obetald semester med syster + mor samt även far. Min eviga fascination för punktformatet för mig till följande sammanfattning av semestern. Veckan i korthet:

• Träffat Harry M Hällgren, döende poet med Monica Zetterlund-fru
  
• Dissat Ladislaus "nödbromsen" Horatius personligen på ett café (tyvärr var det inte lika tillfredsställande som jag hade föreställt mig det)
  
• Pratat om min idol Rickard Wolf
• Varit på queeropera
• Fegbadat
  
• Köpt en ovanligt många böcker
• Löst sudoko och kryzz
  
• Bakat kanelbullar på ett halvt kilo margarin och en burk finmald kanel ( = dö mycket margarin och kanel)
  

Syrran har beklagat sig hela veckan över min hopplösa stil och smak. Jag försökte förklara mig med att jag, till skillnad från henne, inte lever efter flyktiga ideal eller modus utan istället söker mig efter eviga dygder såsom ära, rättfärdighet och mod. Allting ska ju gå så fort nuförtiden! Det värsta är nog radio- och tv-mediets trendkänsliga fingertoppskänsla som fortsätter att göra sudoku och "bloggande" (ett slags internetdagbok) till 40-plussamtalsämnen. Jag vägrar vara en blogg- och sudokoklyscha! Jag har genomskådat sudoko (precis som jag genomskådade kubb).
Mor och far verkar å sin sida ha snöat in på DNA-teknik. Ingen av dem kunde bestämma sig för vad de såg mest fram emot: provsvaren från Den Heliga Birgittas DNA eller Obducenten & Överläkarens DNA (a.k.a. "Pappa & Tomt"). Jag tycker båda sakerna är festliga - tack DNA för allt skoj du gett oss!

Men nu är det slut på la dolce vita. Nu ska jag ut i kylan igen för att dela ut Sydis, DN och allt vad de nu heter. Ser dock fram emot att kränga försäkringar imorgon.

Men at work

Idag på mitt jobb framförde jag med ett stort skratt vad jag tycker om stolpskottet "Så som i himmelen" av charlatanen Kay Pollak.

- Alltså, vilket gag! ropade jag

Det var ingen hit. Både Gun och Lena gillade den och Henrik tyckte att den var sådär. Så vi pratade om hundraser istället.
Det är fantastiskt vad den höga arbetslösheten gör. Hälften av de som jobbar på mitt jobb är överutbildade akademiker. Under arbetstid ringer vi och bokar försäkringar och i kaffekakapauserna diskuterar vi flekterande språk.

(Upptäcker i skrivande stund två nya visdomständer. Detta innebär att jag inom kort kommer att ha 2 + 2 = 4 styckna. Jag skulle vilja sammanfatta läget så här: mer att tugga med - men också mer att borsta.)

En recension

Det modernistiska (läs: anakronistiska) bandet "Doktor Kosmos" kom nyligen ut med en skiva. Skillnaden mot tidigare alster är att självironin nu är helt borta och kvar står Ujje Brandelius och trallar om att det inte spelar någon roll att han är medelklass och att tvång är jävligt hippt.

Kalla det skilsmässoångest eller 30-årskris eller vad ni vill, men Ujje har verkligen gått utför. Han får nästan RKU-bandet "Eld, Attack, Krossa" att framstå som ett avant garde för den ironiska generationen.
Låten "Lesbian wannabe" vill jag inte ens nämna. Jag tror titeln säger allt (den handlar om Valerie Solanas). Och jag får nästan sympatier för möllevångsvänstern när jag hör låten "Haschtomte" (som något förenklat handlar om att man ska stå i raka led i folkhemmet och gå med i LO).

Nej, du Ujje, oss lurar du inte. Den "nya vänstern" känns inte så jävla ny, inte så länge den består av social(istisk)realism och konformism. Det är inte så att det är något fel på böcker som heter "Jannes farsa är alkis", det är bara så att dom är så sanslöst komiska.

Till Ujje, var du än befinner dig: Släng sociologiboken från 1973 och gör något lite fräschare. Jag har en lättläst bok om postmarxism som du kan få låna. Jag vet att du är en okay kille egentligen. Du har bara halkat lite snett, precis som Jannes farsa gjorde. Back to your roots!

Länktips:
En annan recension
En intervju