Langos, tortyr och ett glas rött

Malmöfestivalen pågår just nu för fullt. Jag har passat på att prova på allt vad kvalitet heter.

Fredag: Jag provar en godisrem. Gör även marktester i Kungsparken som får godkänt; lervällingen är inte alltför hög.

Lördag: Provar något jag alltid dragit mig för. Känns väldigt 1992.

Måndag: Min idol Georg Riedel dyker upp och fingrar på sin kontrabas tillsammans med ett antal okända musiker. Därefter förflyttar jag mig till festivalens vänsteravdelning (den är inte längre polisövervakad som den var under the golden years of Attac) där jag utsätter mig för polsk film noir. Filmen lämnade övrigt att erbjuda men spädde på min tes om att jag ser jävligt polsk ut då huvudpersonen var en ung kopia av min far.

Tisdag: Provar Amnestys* tortyrtält. Kan inte ta det hela på allvar då jag smygdruckit av primitivodruvan under eftermiddagen. Vägrar erkänna att jag haft samröre med Zeidjan och leds ut småleende under pistolhot.


* Amnesty fordrar en kommentar. Denna organistation som jag trodde bara bestod av gamla Bengt Westerberg-kopior visar sig numera vara en grupp fulla av människor med vänsterutseende. Jag hoppas att de lyckas med att få bort några osynliga partiet-medlemmar från gatan och få dem att jobba med kvinnofrågor i Bangladesh istället.